Nu är klockan 21:10 och jag har precis kollat klart på flickan som lekte med elden. Riktigt bra film men som vanligt så kommer tankarna på vad min kärlek gör, om det hänt honom något och hoppas att han tänker på mig. Denna veckan blir bara jobbigare ju mer tiden går. Den här hemska ensamheten som slår till flera gånger om dagen. Har försökt hålla mig sysselsatt, pratat med mina närmaste kompisar och familj. Men inget jag gör eller hur mycket jag pratar om det, tar bort ensamheten.

Om jag bara hade fått prata med honom, veta att han mår bra hade lugnat mig då inget annat funkar. Försöker tanka saker som att han har det värre eller världsproblem men jag måste säga att jag är en enkel människa som har svårt att se och förstå hur jobbigt andra har det när jag själv mår som jag gör. Posetiva saker är väl att man kan somna iaf och att snart har det gått en vecka och då är möjligheten stor att min älskade kan/får ringa.

Det var i måndags som min älskade var tvungen att lämna mig för att inställa sig i fängelse. På vägen dit var det precis som vanligt, vi pratade och till och med skrattade men då vi närmade oss fängelset och jag såg rader av galler och stängsel, kände jag hur mitt hjärta blev tyngre och tyngre. Innan han lämnade mig drag han mig till sig och gav mig en sista kyss för en längre tid. Jag såg honom gå och känade hur mina tårar började rinna längs med min kind.

Det är nu dag 6 och har fortfarande inte fått varken prata eller se honom. Dagarna går och ensamheten känns mer för var dag, försöker att hålla mig själv sysselsatt med min träning, städning och skolarbete. Är nyss hemkommen från ett härligt 50min gympass och senare ikväll blir det stieg larssons marathon :)

Jag ser lite detta bloggade som ett sätt att hantera mitt nuvarande liv lite enklare.

ni kommer få följa mitt liv när det är som värst, när saker blir ljusare och självklart ett älskat återseende.